söndag 28 december 2008

Ryskt ordspråk: Den som lagar får ligga


Hur mycket pengar har man inte lagt ned på Göteborgs olika öst-europeiska hak? Krakow, Gyllene Prag, Sarajevo och numera nedlagda Wojarski som skandalöst nog ersatts med en indisk restaurang (!). Som om det vore sådan brist på curry masala i denna stad att vi måste offra detta mysiga ställe och dess komage- soppa. Eller offra den härliga känslan av att få en ordentlig portion med panerad ost eller stekt kalvlever tillsammans med en stor sejdel tjeckiskt öl. Offra känslan av trygghet, som att man haft en polsk, tjeckisk eller rysk farmor med gigantiska armar inom några spårvagnshållplatsers avstånd, som bara göder en i övermått med stekt, potatis, kål, kött och ost. Nej sådan brist på chicken- tikka eller beef balti har vi inte här. På första långgatan finns favoriten King of india. Denna indier står ut bland de andra. Inte minst på grund av dess excentriske ägare.

Men för att återgå till ämnet. Något det däremot har varit brist på är svenskspråkiga kokböcker med östeuropeisk mat som tema. Man har varit hänvisad till nätet efter recept. Men nu kan man äntligen hålla en snygg, inbunden receptsamling i vänsterhanden när men hackar köttet till en biff stroganoff med högra.

De senaste åren har det varit populärt för allehanda mat- nördar med namn som Monika och Hannus att låta sig fotas medan de flinar och hackar örtkryddor i sina sommartorp. För det mesta blir resultatet ganska töntigt med dessa medelålders landbygdsromantiker och deras hemmaodlade råvaror. I detta fall är det dock ingen mindre än sexiga Dominika Peczynski som dricker vodka och gör en massa annat, med en (hoppas jag) känsla för humor och självironi. Det är hälften konst och hälften mat. Tack Dominika, Emma Wallte, Mikael Larsson eller vem det nu var som var den kreativa ledaren, för att vi slapp örterna.

Detta måste vara årets kokbok. Jag har avundsjukt bläddrat i denna bok hemma hos Henrik under flera månader nu, så jag har bara hunnit laga biff- stroganoffen som var fantastiskt god, men nästa vecka beräknar jag få hem mitt exemplar. Då blir det kokta piroger, rödbetssoppa och surkål hela veckan.

Östeuropas kulinariska hemligheter, Hydra Förlag AB

söndag 14 december 2008

Genuin rumänsk kokkonst


Det var mer än ett år sedan. Henrik hade hittat en bok hemma hos sina föräldrar , skriven av före detta bankmannen, gourmén och Växjö- profilen Lennart Winlund.
Någonstans kom idén upp att starta ett projekt där vi, i Henriks 2:a, lagade en maträtt från varje land i Europa. Denne Winlund har varit så inflytelserik på vår matlagning att jag inte går in på honom mer här. Henrik har lovat att tillägna mannen ett helt eget inlägg inom en snar framtid. Det är några frågor som först måste klaras upp kring hans liv och tragiska död.

Bilderna är från landet som blev det sista. Rumänien. Vi valde att laga en trerätters. Färsk kronärtskocka i tomatsås, anka, kokt i vin, saltgurka och svamp och slutligen kex, som Hanna hade med sig, till efterrätt. Eftersom jag sedan tidigare har dålig erfarenhet av rumänska viner valde vi kort och gott ett vitt vin som, enligt systemets symboler, skulle passa till anka.

Kvällen urartade dock när Henrik och Johannes gick lös med en gräddsifon.

Tack till Johannes Torstensson för att han brände en skiva med foton från denna oförglömliga romanska kväll.

Fleur du Cap Chardonnay (nr 2015)









onsdag 26 november 2008

Camorrans land - inget för veganer

Idag åt jag lunch på den italienska restaurangen Frati. Det fick mig att tänka på Federico.

Någon gång på en fest någonstans, jag minns inte när, började jag prata med en italienare som nyss flyttat till Stockholm. Eftersom jag nyss läst ut boken Heat av Bill Buford, en bok som frossar i matnörderi, och i synnerhet italienarnas extrema besatthet av sin kokkonst, var det första ämnet jag tog upp italiensk mat.

"Its a sickness" var hans enda kommentar om italienarna och deras inställning och han sa det med en äcklad min.
Saken var den att denna kille var vegan i ett land där till och med crust- punkarna kan svänga ihop en mustig köttsås i sin squat. Han hade naturligtvis problem med sitt hemland, och älskade Sverige. I ett land som är fascistiskt på något område är det väldigt behagligt så länge man simmar med och väldigt jobbigt att komma i kläm. Man tänker inte på det men Sverige är, jämfört med många andra länder, ett paradis för veganer.

tisdag 18 november 2008

Skräm dina vänner med golonka















Vill du chocka dina vänner ska du ta med dem till den polska restaurangen Krakow i Göteborg och rekommendera dem att beställa golonka. Detta kan bli mer än bara en måltid. Det kan bli en rysare. Särskilt om ditt offer är kycklingvegetarian, fiskätare eller helt enkelt som de flesta andra föredrar helstekt dansk fläskfilé utan fett eller vattenpumpade minimalistiska kycklingbröst.

Krakow, till skillnad från många mat- försäljare idag, hymlar inte med att det är något fyrbent som ligger på tallriken. De lägger fräckt upp två bitar, brutalt avlägsnade ur en gris. Rätten ser ut som något som blivit kvar i diket efter en trafikolycka, eller resterna av en välgödd självmordsbombare.

Golonka rekommenderas med senap, kål, stekt potatis och polskt, alternativt tjeckiskt öl i en halvliters- sejdel.

Foto av Henrik Bromander
















torsdag 13 november 2008

I krabbans klor

På västkusten där jag bor är det kultur att frossa i fisk, räkor, musslor, havskräftor och sist men inte minst krabbor. I Oktober då krabborna ska vara som bäst hade vi krabbfest hemma hos min vän Henrik tillsammans med Hanna, Ludvig och Aggro

Krabbans utseende har fascinerat mig ända sedan jag var liten och sträckte min näsa över fiskbildens istäcke för att se de vackra, hela krabborna ligga uppradade.

Att äta denna delikatess känns lite som att dissekera en stor insekt. Först ett hårt skal som måste knäckas, för att sedan gröpa ur innanmätet som består av olika delar med varierade struktur och konsistens.

Doften är lite tuffare än mer anonyma skaldjur som räkan och kräftan. Krabba är mycket känslig mat och hela tiden på gränsen till att börja lukta illa. Se därför till att få tag på absolut färska exemplar.

Vissa delar har lite fadd smak. Andra påminner om lever. Jag är dock lite kräsen och föredrar det saftiga, lätt salta klo- köttet. Det är det fega sättet att äta krabba. Det riktiga sättet att äta krabba är det som Henrik och min farfar Ingemar föredrar. De gör som riktiga män av den gamla skolan och gröper ur hela krabban med sked.

Drycken till krabba ska vara vitt vin. Så torrt som möjligt. Denna gång hade Henrik köpt en flaska Cava Seco från René Barbier och ett mousserande vin från Crémant de Bourgoigne.

Fotona är tagna av Aggro (nedan till vänster) och Henrik (på fotot ovan).















onsdag 12 november 2008

Korpen flyger

Island har varit på tapeten i och med den ekonomiska krisen. I vårt projekt där vi lagar mat från olika europeiska länder lagade jag, Henrik och Hanna Isländsk fårgryta. Isländsk mat är inget pjosk. Bara att hugga ned lite morötter , kål och fårben som sedan ska koka i vatten. Vi fuskade dock med buljongtärning.

Det kan inte vara fasansfullt jobbigt att gå igenom en ekonomisk kris när denna goda och mycket billiga rätt finns att tillgå. Jag vet inte vad portionspriset blir men jag föreställer mig att man lagar stora grytor ute på gatan, till de som blivit arbetslösa och inte längre har råd att äta rutten haj.

Vodka kändes som den rätta drycken för ett så kargt och vindpinat land där människorna enligt min mamma som varit där, gillar att festa loss rejält. Vi valde det kända ryska märket Stolichnaya, eftersom vi inte hade någon isländsk sprit. Enligt min mamma är det isländska folket dessutom väldigt förtjusta i vår Svenska drottning. Huruvida drottningen uppskattar fårgryta förtäljer dock inte historien.