måndag 26 januari 2009

Preem-macken

Ganska många skulle, enligt statistik, äta lunch på en bensinmack. Jag läste en tidningsartikel om att en större och större andel av mackarnas huvudprofit kommer inte längre från bensin, utan korvar, nuggets, baguetter och andra ”maträtter”.

För två år sedan påbörjade jag min karriär inom telekom- branschen på Telias bredbandssupport. Mitt emot supporten låg en preem- mack där många gick och köpte sin mat. Jag skulle normalt aldrig gått dit, men ibland hade en envis kund reducerat min lunchrast till ett minimum. Ibland ville jag vara social och följa med någon av mina kollegor som uppskattade det bekväma i att kunna springa över gatan för att köpa lite nuggets eller korv.

Idag fick jag en nostalgisk idé att skriva om denna lunchmack. Jag gick in i den kraftigt upplysta butikslokalen och satte snabbt kurs mot matserveringen. I det kalla ljuset från lysrör syns alla finnar och fysiska defekter i kombination med hyns glåmighet. Väggarna är orangea. Woken och pastan låg upplagd i öppna kantiner för att fresta hungriga kunder. Jag tänkte på ironin i att man är så mån om att visa upp maten när den ser ut som halvtorra rester från gårdagen. Plastförpackade sushin som jag hastigt skyndade förbi är en styggelse och bör undvikas till varje pris.

Jag beställde det som såg mest okej ut. Kokt korv med mos och skagenröra. En gatuköksklassiker skulle de väl inte kunna misslyckas med. Jag satte mig ned vid de små borden vid det stora fönstret, i skenet från de orangea plastlamporna och började äta. Det var väl inte direkt ett brott mot folkrätten att äta här. Korven var inte äcklig, men den smakade igenting. Inte moset heller, eller ketchupen eller senapen. Skagenröran smakade fett. Det var med en tom känsla jag lämnade preem- macken med sin isbjörn bakom mig. Det var nu mer än ett år sedan jag lämnade supporten. En delvis mycket mörk tid för min del. Jag hade en del tomma och ledsamma minnen från denna tid. Denna tomhet kände jag på något sätt stämde väl överens med min korv. Det var inte nostalgi, bara en känsla av likgiltighet.