Den stora konstutställningen

Det är första biennaldagen och jag irrar febrigt runt bland förstklassig konst. Jag äter foccacia med buffelmozzarella  och tomat. Jag dricker prosecco och cappuchino. Konsten är överväldigande. stor del av tiden går jag runt själv, men ibland träffar jag en klasskamrat och fortsätter en stund tillsammans. Jag har aldrig tidigare varit på en konstutställning av denna magnitud och det är den bästa i mitt liv.

På eftermiddagen kopplar jag av med några andra elever och några Nastro Ezurro (en ölsort som är vanlig här). Vi klappar en katt som kommer förbli.

Sedan bär det av till en mataffär för att handla utflyktsmat till hela skolan. jag har anmält mig som frivillig i teamet. Vi köper ostar, lufttorkad skinka, ruccolasallad, tomater, små paprikor, salami, bröd, vin, prosecco, vatten och läsk. Samlas på en strand och har picnic. Det har blivit mörkt. Folk börjar bli fulla. Efter några timmar tar vi en båt in mot stan.

Vi är framme vid kajen. Adam och Ida som bor i samma lägenhet som jag, frågar om jag vill följa med tillbaka. Jag är lite förvirrad och säger ja. Resten fortsätter in i mörkret. Jag blir lite ambivalent. Adam guidar oss skickligt i Venedigs gränder. Ingen av oss har nyckel till lägenheten.

Väl framme pratar vi konst och googlar och pratar om konstnärer. Anna som också bor i vår lägenhet har gått i förväg och öppnar när Adam knackade på. Vi blir glada. Jag dricker en massa vatten.

Konstnärer som vi googlade: Kippenberger, Bjarne Mellgaard, Baselitz.

Så glider vi in i Italien

Sitter på en dubbeldäckare, fullproppad med konststudenter, på väg till Venedig och bussen stannar på en rastplats i de Österrikiska alperna. Stället har fantastisk utsikt men stinker turistfälla. De kan inte hantera en busslast på 60 personer trots att stället knappt är halvfullt. Servitrisen är inte bara stressad, hon verkar ha fått komplett psykbryt av överraskningen att det kommit matgäster till restaurangen.

Jag ställer en fråga om en av de få rätterna på menyn som verkar lite intressant, men det skulle jag inte ha gjort. Hon behärskar nämligen inte engelska och fattar inte vad jag menar när jag pekar på rätten i den engelska menyn. Irriterat slänger hon åt mig menyn på tyska och försvinner. Mina bordskamrater har nu fått sin mat men jag sitter utan.

När sällskapet ska betala försöker jag beställa på nytt, men nu vill hon att jag ska tala om vad jag beställt för att kunna ta betalt av mig också. Jag orkar inte försöka förklara. Hon bredvid mig betalar sin pulver- potatissoppa men det saknas fem euro i växeln. Att få felet korrigerat är omöjligt.

Hungrig men i trevligt sällskap korsar jag äntligen gränsen till Italien för första gången i mitt liv. Vi stannar vid en större vägkrog. Jag ser en dam som lagar pasta, och tycker att tillagnings- sättet ser korrekt ut. Min hjärta börjar slå snabbare. Kan de laga pasta på en vägkrog är allt möjligt. Jag beställer orchiette och vid en första tugga tåras mina ögon av lycka.