Tre favoriter i hooden

Gamlestaden i Göteborg har inte bara kriminella gäng och landets mest radikala moské.

Det är ett väldigt fint ställe att bo på och alla folkgrupper som bor här har sin egen restaurang. Sålunda finns det thailänskt, kinesiskt, libanesiskt, persiskt, balkanskt, tukiskt och ett antal pizzerior inom ett område stort som Kvänum.

Här är tre favoriter:

MAHALA - Balkanskt

Att bara starta en pizzeria i Gamlestaden vore som att starta ännu en potatisodling i Kvänum. Alla gör det. Alltså måste varje aktör nicha sig och ha en "specialmeny". MAHALA har satsat på något så vågat som en balkan- meny på bosniska. Deras flyer, som i övrigt är på Svenska, ger ingen hint om vad de olika rätterna betyder, och det finns ett alternativ som går loss på 300:-.






NERGIZ GRILL - Turkiskt

Utifrån ser Nergiz, tidigare kallad Nergs, inte mycket ut för världen. Men här är maten desto godare. Det är här de riktigt stora turkiska och arabiska familjerna går när de vill äta ute. De har både mer publikfriande rätter som grillspett med lamm, kyckling och köttfärs, och mer genuina alternativ som köttben med kikärtssoppa.


HING- WA - kinesiskt

Detta är den kinakrog jag sett med flest kinesiska gäster. Magnus Uggla har nämnt den i sin blogg som Sveriges bästa kinakrog. Förutom den vanliga menyn med försvenskade rätter som biff med bambuskott och friterade räkor har de en hemlig kinesisk meny. Här kan du få fiskhuvudgryta, grillat sidfläsk med pak choy och min favorit, fläskkött char siu (söt barbecuesås).

Familjereceptets död

"Det sa va en gammel käring som lagar maten!" sa min kollega Mikael som jag jobbade med under min tid i Skövde. Han syftade då på sin gamla farmor som han tyckte representerade den generation där kvinnorna verkligen kunde laga mat.

På den tiden yrkesarbetade kvinnorna inte utan gick hushållsskola och blev sedan hemmafruar med ansvaret för familjens mathållning. Männen kunde i regel inte laga mat. Min morfar kunde på sin höjd steka köttbullar och mormor skötte allt sådant vilket resulterade i katastrof de gånger min mormor av olika skäl inte kunde vara hemma.

Idag har nog männen i regel blivit bättre på att laga mat. Män som Per Moberg visas på bästa sändningstid. Frågan är dock om matkunnandet över lag inte är på väg att tyna bort? Om några mer än kockarna och ett fåtal specialintresserade faktiskt tar sig tid att laga mat från grunden?

Jag har sett flertalet män och kvinnor i min egen ålder som på sin höjd steker fiskpinnar eller vego- bitar. Jag läste någonstans att stekt falu- korv med makaroner var den valigaste svenska maträtten. Jag publicerar en bild på min farmors husmanskost. Se och njut. Snart är begreppet "familjerecept" utrotat i det här landet.

Tre favoritrestauranger i Göteborg

Cyrano, Bistro - svårt det här med Ricard

Grodlår i pernodsås provade jag för första gången på den fransk- inspirerade bistron Cyrano, som även har sniglar, två rätter jag drömde om som barn. Så om ni som jag är nyfikna på franska delikatesser kan jag rekommendera ett besök. Blanda dock inte ihop detta Cyrano med de två pizzerior som är filialer till orginalet på prinsgatan.

Sist vi var där åt jag dock en förrätt på getost och honung, följt av lammstek och till sist chokladpankaka. Henrik beställde in pastis av märket Ricard. Han sa bara "ett glas Ricard". Servitrisen hörde inte riktigt, eller så var hon inte så kunnig, för hon började fumla bland flaskorna. Medan ägaren stod och glodde, surare och surare, trängde svetten fram i hennes panna. Hela restaurangen satt till slut och glodde på hennes alltmer desperata försök att förstå vad gästen ville ha. Till slut grep en annan servitris in och tog fram rätt flaska.

Prinsg. 7, Göteborg - 031-14 31 10
www.cyrano.se



Restaurang King of India - pirater och toalett- fluktare

Det var en sommardag på King of india. Förutom mig, Jon, Henrik och min flickvän Stina satt det bland annat ett par i restaurangen. Efter en stund skulle Henrik gå på toaletten men eftersom kvinnan var på toaletten fick Henrik vänta. Plötsligt kom det en okänd man från gatan in i restaurangen. Han gick med bestämda steg, förbi Henrik, tog fram en kniv och öppnade toalettlåset. Kvinnan som satt där med neddragna byxor blev inte så glad. Mannen vände och gick lika snabbt ut igen. Paret lämnade restaurangen men kom tillbaka efter en stund och fortsatte äta.


Det är inte direkt för maten man går besöker denna indiska restaurang. Maten är god men håller ungefär samma standard som andra indier i stan. Kingen sitter man på för att man aldrig vet vad som ska hända vid nästa besök, och för att få träffa personalen.

Ägaren (Mr. King) till denna restaurang är en excentrisk men skojfrisk person som, förutom att servera mat och ha örhänge, visar indiska musikvideos hela kvällarna. En av hans vänner (piraten) som kommer in ibland har långt hår och en krok istället för hand. Sist vi var där försökte ägaren få med Jon och se fredagen den 13:e på bio mitt i natten. En annan gång när Jon skulle beställa en liten kobra, började servitrisen, plötsligt propsa på att det skulle vara en stor. När Jon stod på sig skrattade hon och sa att hon ville supa Jon under bordet.

Första Långg. 14
031-24 04 10

Gyllene Prag - Göteborgs mest konservativa krog

Är du en konservativ typ som ogillar trender är detta rätt ställe. Det hade tidigare väldigt stränga servitriser och rejäla portioner. Nu har de mer tillmötesgående personal men de gör stor sak av att vägra ändra menyn. Du kan dock få alltfrån oxfilé till varmkorv, så det blir aldrig enahanda.

Min favorit här är dock en halv panerad ost, följd av en Kalvlever med bacon och svamp och som avslutning kaffe och crépe suzette med kaffe. Till dricker jag ölet litovel eller en stor sejdel med staropramen.

Läs mer om gyllene prags historia på deras egen hemsida.

Sveagatan 25
031 - 13 62 62

www.gylleneprag.se

Vinprovningen

Jag hade ganska precis börjat experimentera med vin. Lånat några böcker på biblioteket och lärt mig de vanligaste druvorna; surfat runt på internet där man kan få tips om speciella flaskor som man sedan får flänga runt på olika systembolag och tvinga personalen att plocka fram.

Intressen är så mycket roligare om man delar dem. Därför försökte jag få in Henrik på viner genom att köpa med mig ett par flaskor, och hälsa på honom och hans dåvarande flickvän i hennes lägenhet. Där satt vi och blev fulla köket samtidigt som vi diskuterade serier eller kampsport. Nästa steg var att gå på arrangerad vinprovning på en restaurang som heter Le Village.

Vi hade lite olika förväntningar på kvällen. Jag hade precis börjat odla mitt vinintresse och läst på om druvor och odlingsplatser och fabrikanter. Henrik var under hela provningen mycket noga med att få valuta för pengarna och bli berusad. Vi var väl ca 40 personer och förutom jag och Henrik var det mest folk i våra föräldrars ålder.

Vi fick prova tio viner och personalen hade satt en liten doserings mojäng på flaskan så att den hällde ut en exakt mängd varje gång man vände på flaskan. Jag och Henrik var ständigt frestade att vända på flaskan två gånger för dubbel dos men vi kunde inte med det när vi hade de andras ögon på oss.

Provningen leddes av en vinexpert i kostym som presenterade vinerna ett efter ett och så fick åskådarna kommentera. Jag var väldigt blyg i början och folk var stela och vågade inte säga vad de tyckte om vinet. Eftersom att jag var påläst ville jag dock demonstrera mina kunskaper inför publik. Vid varje vin påbörjade jag ett försök att ropa ut en kommentar men hejdades av min kritiska inre röst som blev svagare och svagare med tilltagande fylla. Till slut började jag ropa ut vad jag tyckte om vinet och kom även med några förslag. Till exempel att ett vin på druvan torrontés blev bäst om det blandades ut med chardonnay, och att en sauvignon blanc som vi provade luktade tvätt.

En kvinna som satt bredvid mig började efter ett tag, när hon tagit sig ett par glas, att ta kontakt med mig och kommentera vinerna. Till exempel sa hon att den pinot noir från New York som vi druckit smakade hallon. Henrik, känd för sin människokännedom, sa efteråt när jag stod och kissade att han tänkte sig att hennes man och hon gått på vinprovning för att rädda sitt förhållande och att hennes kontakt med mig ikväll skulle orsaka ännu ett gräl i parets sovrum. Kvinnan med hallon- vinet och hennes man förvann dock efter att alla vinerna var provade och bedömda. Jag såg henne aldrig igen.

Jag och Henrik satt dock kvar en stund efter provningen och jag började prata med vinexperten som antagligen blivit road av mitt intresse. Han gav mig ett exklusivt tips om en annan vinförening som är mer specialiserad och tuff än den som anordnat provningen vi satt på. Henrik gick nu loss på de halvfulla flaskorna som blivit över och tyckte att jag hängde med dåligt. Vi var nu båda hungriga. Det mesta var stängt så vi avslutade vår kväll på burger king genom att äta två whopper var.

Preem-macken

Ganska många skulle, enligt statistik, äta lunch på en bensinmack. Jag läste en tidningsartikel om att en större och större andel av mackarnas huvudprofit kommer inte längre från bensin, utan korvar, nuggets, baguetter och andra ”maträtter”.

För två år sedan påbörjade jag min karriär inom telekom- branschen på Telias bredbandssupport. Mitt emot supporten låg en preem- mack där många gick och köpte sin mat. Jag skulle normalt aldrig gått dit, men ibland hade en envis kund reducerat min lunchrast till ett minimum. Ibland ville jag vara social och följa med någon av mina kollegor som uppskattade det bekväma i att kunna springa över gatan för att köpa lite nuggets eller korv.

Idag fick jag en nostalgisk idé att skriva om denna lunchmack. Jag gick in i den kraftigt upplysta butikslokalen och satte snabbt kurs mot matserveringen. I det kalla ljuset från lysrör syns alla finnar och fysiska defekter i kombination med hyns glåmighet. Väggarna är orangea. Woken och pastan låg upplagd i öppna kantiner för att fresta hungriga kunder. Jag tänkte på ironin i att man är så mån om att visa upp maten när den ser ut som halvtorra rester från gårdagen. Plastförpackade sushin som jag hastigt skyndade förbi är en styggelse och bör undvikas till varje pris.

Jag beställde det som såg mest okej ut. Kokt korv med mos och skagenröra. En gatuköksklassiker skulle de väl inte kunna misslyckas med. Jag satte mig ned vid de små borden vid det stora fönstret, i skenet från de orangea plastlamporna och började äta. Det var väl inte direkt ett brott mot folkrätten att äta här. Korven var inte äcklig, men den smakade igenting. Inte moset heller, eller ketchupen eller senapen. Skagenröran smakade fett. Det var med en tom känsla jag lämnade preem- macken med sin isbjörn bakom mig. Det var nu mer än ett år sedan jag lämnade supporten. En delvis mycket mörk tid för min del. Jag hade en del tomma och ledsamma minnen från denna tid. Denna tomhet kände jag på något sätt stämde väl överens med min korv. Det var inte nostalgi, bara en känsla av likgiltighet.

Ryskt ordspråk: Den som lagar får ligga

Hur mycket pengar har man inte lagt ned på Göteborgs olika öst-europeiska hak? Krakow, Gyllene Prag, Sarajevo och numera nedlagda Wojarski som skandalöst nog ersatts med en indisk restaurang (!). Som om det vore sådan brist på curry masala i denna stad att vi måste offra detta mysiga ställe och dess komage- soppa. Eller offra den härliga känslan av att få en ordentlig portion med panerad ost eller stekt kalvlever tillsammans med en stor sejdel tjeckiskt öl. Offra känslan av trygghet, som att man haft en polsk, tjeckisk eller rysk farmor med gigantiska armar inom några spårvagnshållplatsers avstånd, som bara göder en i övermått med stekt, potatis, kål, kött och ost. Nej sådan brist på chicken- tikka eller beef balti har vi inte här. På första långgatan finns favoriten King of india. Denna indier står ut bland de andra. Inte minst på grund av dess excentriske ägare.

Men för att återgå till ämnet. Något det däremot har varit brist på är svenskspråkiga kokböcker med östeuropeisk mat som tema. Man har varit hänvisad till nätet efter recept. Men nu kan man äntligen hålla en snygg, inbunden receptsamling i vänsterhanden när men hackar köttet till en biff stroganoff med högra.

De senaste åren har det varit populärt för allehanda mat- nördar med namn som Monika och Hannus att låta sig fotas medan de flinar och hackar örtkryddor i sina sommartorp. För det mesta blir resultatet ganska töntigt med dessa medelålders landbygdsromantiker och deras hemmaodlade råvaror. I detta fall är det dock ingen mindre än sexiga Dominika Peczynski som dricker vodka och gör en massa annat, med en (hoppas jag) känsla för humor och självironi. Det är hälften konst och hälften mat. Tack Dominika, Emma Wallte, Mikael Larsson eller vem det nu var som var den kreativa ledaren, för att vi slapp örterna.

Detta måste vara årets kokbok. Jag har avundsjukt bläddrat i denna bok hemma hos Henrik under flera månader nu, så jag har bara hunnit laga biff- stroganoffen som var fantastiskt god, men nästa vecka beräknar jag få hem mitt exemplar. Då blir det kokta piroger, rödbetssoppa och surkål hela veckan.

Östeuropas kulinariska hemligheter, Hydra Förlag AB

Genuin rumänsk kokkonst

Det var mer än ett år sedan. Henrik hade hittat en bok hemma hos sina föräldrar , skriven av före detta bankmannen, gourmén och Växjö- profilen Lennart Winlund.

Någonstans kom idén upp att starta ett projekt där vi, i Henriks 2:a, lagade en maträtt från varje land i Europa. Denne Winlund har varit så inflytelserik på vår matlagning att jag inte går in på honom mer här. Henrik har lovat att tillägna mannen ett helt eget inlägg inom en snar framtid. Det är några frågor som först måste klaras upp kring hans liv och tragiska död.

Bilderna är från landet som blev det sista. Rumänien. Vi valde att laga en trerätters. Färsk kronärtskocka i tomatsås, anka, kokt i vin, saltgurka och svamp och slutligen kex, som Hanna hade med sig, till efterrätt. Eftersom jag sedan tidigare har dålig erfarenhet av rumänska viner valde vi kort och gott ett vitt vin som, enligt systemets symboler, skulle passa till anka.

Kvällen urartade dock när Henrik och Johannes gick lös med en gräddsifon.

Tack till Johannes Torstensson för att han brände en skiva med foton från denna oförglömliga romanska kväll.

Fleur du Cap Chardonnay (nr 2015)