Bra service är man som restaurangbesökare inte precis bortskämd med. Den här restaurangen har dock mer än bra service. Den är alla foodies våta dröm! Här blir alla gäster kompisar med restaurangägaren. Han tar emot dig. Berättar lika passionerat för alla gäster om den region i södra Frankrike som han härstammar ifrån (Occitanien).
Alla maträtter är märkta med flaggorna för de distrikt de kommer ifrån. De rätterna vi åt, gåslever och ugnsbakad lax och ris a la Malta var perfekt tillagade. Som om det inte var nog hade de en massa olika speciellt utvalda viner att köpa på glas och rätterna kostade runt en hundring.
På vägen tog ägaren avsked av alla gäster med ett fast handslag. Och denna Pärla sprang vi på genom en blandning av bra restaurangintuition och ren tillfällighet. Jag var nästan gråtfärdig av lycka efter.
Denna restaurang är ett måste om du ska besöka Sopot i Polen och nästan värd en egen resa.
ul. Boh. Monte Casino 81-704 Sopot tel: +46 660 759 594
På vår kortsemester i Polen förra helgen ville jag och Stina avsluta en i övrigt lyckad resa med en lite finare och dyrare restaurang. I Thomas Cooks Gdansk- guide tipsades det om Palowa, som tillämpade dubbla priser jämfört med övriga staden. Trots regnoväder släpade vi oss de tvåhundra metrarna och plötsligt hade vi betalat lyxrestaurang- priser för att sitta i en tom dracula- matsal där Chopin spelades i matsalen och en Polska energy strömmade ur en transistorradio i baren.
De två musikstilarna kämpade mot varandra över vårt bord medan vi tvingade oss i en schnitzel som smakade Dafgårds mikrouppvärmda, samt en panerad fisk som Stina beskrev som "fiskpinnar".
Vi åt ingen dessert, och jag lovade mig att inte slösa pengar på någon guidebok nästa gång.
Det finns många olika typer av restauranger men de bästa är de som överraskar och serverar det oväntade. Jenin grill, döpt efter den palestinska staden med samma namn, är en sådan. I den enkla lokalen på bottenplan av ett miljonprogramshus i hammarkullen togs jag på en resa till min barndom. Jag hade en vän som var palestinier och hans mamma lagade vinbladsdolmar och spenatpiroger som saknade motstycke. Efter att ha letat efter dessa smaker på plats i Beirut, och en rad libanesiska restauranger här hemma utan resultat, hittade jag dem slutligen i hammarkullen!
Jag och Henrik beställde mixade grillspett av lammkött och kyckling, som serverades med pommes frites eller ris samt sallad och grillade grönsaker. Desutom fick man en brushetta av pitabröd som ingick. Hanna åt mixade vegetariska mezzerätter: baba ganough, hommous, piroger med spenat och fetaost, och taboulleh. Som vi tack och lov fick smaka på.
Lokalen var lite grekiskrestaurang med valv och blottlagd fasad med tegelstenar och puts. Lite pizzeria med religiösa muslimska texter på en stor lackat tvärsnitt av ett träd. Storbildstv ifall man vill titta på fotboll.
Ägaren var riktigt hygglig och småpratade lite, hade flera medhjälpare som man fick hjälp av om man behövde öppnare eller liknande. En pärla i Göteborg som rekommenderas!
Efter att ha varit ren från kaffet i mer än en månad kan jag se ett ljus i den mörka tunnel jag hittills färdats genom under mitt nya kaffefria liv. Abstinenssymptomen bestående av ständig trötthet och nedstämdhet, svårighet att koncentrera sig och huvudvärk har slutligen börjat avta.
Det var en även en omställning i sättet att arbeta. Tidigare präglades mitt livstempo av lätt maniska koffeinrus följda av håglöst stirrande och rastlöst oproduktivt plockande. Nu har ett mer naturligt koncentrerat tempo infunnit sig. Det är lättare att koncentrera sig, följa sina tankar och lyssna på vad folk säger.
Nu är ju inte detta någon vetenskaplig studie och det nya tillståndet kanske någon skulle tillskriva andra omständigheter. Tiden får utvisa hur det förhåller sig. Den som har lite kunskaper i neurokemi borde dock åtminstone teoretiskt kunna föreställa sig att det kanske inte är optimalt att dagligen stressa sitt psykologiska system med stimulanter.
Den mänskliga karaktären. I ena vågskålen har vi det genetiska arvet. I den andra sociala faktorer. Möjligen väger den genetiska vågskålen något tyngre men det kan jag inte uttala mig om. Det enda jag vet något om är de upplevelser som präglat mitt nuvarande förhållningssätt till mat.
Jag var runt sju år gammal och hade just slängt halva portionen. Min pappa såg det och flög upp från sin stol. Han var upprörd.
”Man slänger inte fullt ätlig mat!”
Han gick fram till soptunnan och började äta ur den. När han var klar gick han tillbaka till sin plats. Ingen sa någonting men instinktivt förstod jag att han hade rätt.
Femton år senare bodde jag i en möglig lägenhet i Norrköping. På spisen kokade en stor gryta till bredden fylld med min dåvarande favoriträtt, paradisisk räkgryta. Storkoket skulle täcka mitt matbehov för de två närmsta veckorna. Den lilla köksskrubben var immig av kondens, det osade bränt räkspad. Jag hällde upp en portion och ställde sedan grytan i kylskåpet. Någon frys hade jag inte. Räkgrytan smakade utmärkt de fyra första dagarna. Den femte dagen kunde man ana en viss syrlighet. Den sjätte dagen drabbades jag av intensiv diarré, det var som en kran som inte gick att stänga av.
Jag vägrade se mig slagen av en simpel maträtt. Att jag hade ont om pengar och inte bara hur som helst kunde kassera mat spelade också in. I bakhuvudet ekade min pappas ord. Man slänger inte fullt ätlig mat. Den sjunde dagen fick jag svåra magsmärtor och tvingades kasta in handduken.
Tre månader senare gjorde jag ett nytt försök. Till min stora glädje var diarrén denna gång inte alls lika påtaglig. Jag blev bara lite lös i magen. Inga speciella magsmärtor uppstod heller. Storkoket var inte lika omfattande denna gång och jag lyckades äta upp alla åtta portioner.
Jag förstod att kroppen var tvungen att härdas. Precis som man kan träna sitt intellekt genom studier, eller sina muskler och sin kondition genom fysisk ansträngning, kunde magen och tarmsystemet vänjas vid hårdför mat. Insikten var något av en uppenbarelse. Detta var det sträva köket.
Det är givetvis inte nödvändigt att direkt börja med sura räkor. För den ovane kan jordiga champinjoner tillsammans med retsina vara en bra början. Rätten smakar som ett bortglömt gravvalv men är fortfarande mild mot matsmältningssystemet. Halvkokta kikärter är lämpligt som nästa steg. Kärvheten är slående, kroppen måste gå på högvarv för att hantera dem. Häromdagen tillagade jag en potatisgratäng som stod i ugnen alldeles för kort tid. De hårda och beska potatisskivorna gjorde gott. Bacon stekt till förkolningsgränsen är ett annat säkert kort. Smaken av sot tillsammans med det knastrande ljudet från de stenhårda köttskivorna är som att återuppleva fornstora dagar då folk ännu inte kände sig kränkta av minsta mothugg.
Rätterna i det sträva köket är alltså både fiende och vän. Men det är mer än så. Det är en förberedelse. Grekland är i upplösningstillstånd och finansrötan sprider sig till övriga EU-länder. Ekonomisk härdsmälta. Samhällets grundvalar rämnar. Väpnade uppror. Frysdiskarna smälter, mjölken surnar och köttet blir skämt. Noma ligger i ruiner.
Det går inte att ligga hemma med magont den dag apokalypsen bultar på dörren. När tillvaron är ställd på sin spets måste man vara redo. Det sträva köket förbättrar oddsen för överlevnad, det är en livlina och ett förebud om det som komma skall. I dess ruttna dunster anas förutsättningarna för morgondagens människa.
När vi kom in första gången stod några mörka kvinnor i chador och tittade förvånat på oss. Vi försökte kommunicera. Först på svenska, men när det inte gick fick vi ta till teckenspråk och jag försökte göra tecken så att de skulle förstå att vi ville äta. De tecknade åt oss att gå in. Efter en kvarts väntan kom kvinnan som ägde stället fram. Hon var pratade svenska hade guldtand och var väldigt trevlig. Tyvärr kunde hon inte servera något denna dag då hon behövde förbereda maten i förväg.
Veckan därpå ringde jag och försökte boka Lördagen men då skulle hon ha en vikarie som inte kunde prata svenska. Söndagen gick dock bra men inte senare än lunch då söndagar enligt henne är till för att umgås med familjen. Så jag bokade kl 13.00 på Söndagen.
När vi kom dit fick vi en kanna vatten eftersom det var så varmt. Sedan åt vi i afrikanska pannkakor och en köttstuvning som är vanlig i Etiopien. Plus ris med russin och kött i något som liknade biriyani. Mycket gott.
Detta ställe får avsluta min gazaremsa special, även om det finns många fler restauranger men jag hoppas att de här räcker. Livet är kort och det är mycket jag vill utforska. Kvillebäcken är som ni har sett en ganska knepig stadsdel och faller nog inte alla i smaken. Ställena att äta på är enkla och man kan ibland undra hur de lyckas få verksamheten att gå runt. Men om du har böjelse för det extrema är den väl värd ett besök.
Denna "Lounge" i samma hus som Crémecaffé släntrade jag och Clayton in på efter att förgäves ha letat efter någon som kunde/ville servera oss mat.
Lunchbuffén innehöll inte mindre än fem rätter. Men curryn var ingen smakexplosion. Snarare påminde den om hederlig kalops ( anpassning till svenska lunchgäster?). Den stekta fisken påminde om svamp. Kanske kom vi för sent på eftermiddagen?
Naanbrödet var helt okej och man fick dricka så mycket läsk man ville. Personalen var vänlig och bjöd på godis efter maten.
