Restaurang Kurdistan - Huvudsta

Jag och dottern åkte till huvudsta för att besöka Restaurang Kurdistan. Det är en traditionell kurdisk grill, precis som Nergiz Grill. Restaurangen är ganska stor med vita skinnsoffor och tavlor.

När vi var där skulle en  tv- kanal filma samtidigt, det var aningen kaotiskt när det skulle filmas kebabskärning och tas emot beställningar. Man fick vänta en liten stund på maten men som föräldraledig har jag inte så bråttom. Inte så länge dottern är lugn och harmonisk. Fick muta med majskrokar. Jag anade dock att det inte skulle vara tillräckligt för att hinna äta måltiden så beställde take- away att ta med till ett bord i ett grönområde utanför.

Beställde lammlägg som serveras med ris, bröd, grillade grönsaker, och vita bönor i tomatsås på kurdiskt vis. Det var en utmärkt lammlägg.

Marcus Samuelsson

Jag och en vän var på besök i Stockholm och hade bestämt oss för att äta lunch på centralstationen. Det hade öppnats ett ställe som hette "Street Food", en snabbmatsrestaurang som ägdes av Marcus Samuelsson och hade hans namn som varumärke. 

Förväntningarna skyhöga när vi valde att beställa en hamburgare här. Men våra förväningar blev inte infriade. Vad vi fick var ett halvfabrikat. En torr hamburgare med trist coleslaw. Vi önskade att vi ätit på Burger King istället.

 Han har haft en självvalt hög svansföring och framställer i intervjuer sig själv som en kock i världsklass. Hur kan han då tillåta sin fastfood- satsning på centralstationen i Stockholm att floppa? Kan det vara så att hans genialitet är ett luftslott? Tanken har kommit upp vid flera tillfällen när jag kommit i kontakt med historier eller produkter relaterade till Marcus. Vad sägs om följande historia:

Björnsteks källa som äger sedan flera år en etiopisk restaurang i Stockholm berättade om en många år gammal händelse som utspelade sig innan Marcus Samuelsson blivit kändis. Marcus hade då kommit in och på ett obehagligt sätt tiggt om att få lära sig om etiopisk mat. Ägaren till restaurangen har arbetat mycket hårt för att ta fram menyn och ville inte ge sitt livsverk gratis till kändiskocken. Förutom att äta sig igenom större delen av menyn dansade, tjatade och lismade för att klämma ut åtmistone en liten bit information.

När jag visade restaurangägaren Marcus kokbok "Africa on my mind" med Afrikanska recept som han samlat på sig under en resa på kontinenten, gick denne i taket. Bokens etiopiska recept hade knappt något med etiopisk mat att göra. Injeeran, det traditionella pannkaksliknande brödet innehöll yoghurt, något som inte används i etiopisk matlagning. Han hade även någon slags nötkött- wok. I Etiopien finns grytor med nötkött men wok existerar inte i Etiopien.

Slutsatsen skulle kunna vara att Marcus "mjölkar svenne". Det vill säga han stjäl recept och paketerar om dem i en form som passar svensson så att denne ska köpa hans produkt. Att hand varumärke och personkult är viktigare än maten. Att han har stora kunskaper i matlagning och en fascinerande personlig historia finns det inga tivivel om. Dock är problemet att han överutnyttjar sitt varumärke, och när någon går på en restaurang med "Samuelsson"- loggan, kommer förväntningara att vara att Samuelsson står själv i köket och lagar maten, eller åtminstone att kvaliteten motsvarar detta. Geni eller inte, detta lyckas han inte med och flera av hans andra krogkoncept har fått liknande kritik till exempel Clarions satsning kitchen & table. En dålig recension hade kanske passerat men kritiken börjar bli öronbedövade och åtminstone jag lägger helst mina pengar på något annat. "Samuelsson" har för mig blivit en varningssignal snarare än en kvalitetsstämpel.

Restaurang Arya - Vårberg

Det var en solig dag under våra såsiga föräldraledigheter då vi gick uppför den smala trappan, förbi baklavabageriet till vänster för ett besök på Daniels tips, afghanska restaurangen Arya. Den ligger centralt beläget bakom vårberg centrum och serverar afghanska rätter på plastbord. Vi beställde båda lammlägget med basmatiris och det kom ut två saftiga lammlägg med perfekt kokt ris. Barnen var inte lika hänförda som oss utan skrek och trashade stället totalt så vi lämnade efter oss ett bombnedslag och Daniel bad om ursäkt.

Hemgjord glass

När jag var liten fick min mamma en glassmaskin som premie eftersom hon gått med i någon bokklubb. Det lät helt fantastiskt, och vi gjorde glass två gånger tror jag. Sedan fick glassmakinen stå och samla damm djupt inne i något köksskåp innan den antagligen rensades ut och slängdes i samband med nästa flytt.

Jag gissar att fler sitter på en liknande historia. Glassmaskinen hör till kategorin "onödiga prylar som är kul för stunden men används få gånger och sedan lagras på obestämd framtid", tillsammans med råsaftcentrifug, fondue- gryta, äggkokare och liknande saker med begränsat användningsområde.

Jag fick en glassmaskin i julklapp och blev inspirerad av alla stora kockar som börjat göra egen glass. Mario Batali, Matthias Dahlgren och Frantzén & Lindeberg med fler gör det. Och att göra glass kräver lite planering, vilket förklarar varför folk tröttnar. Men när man tar första teskeden färdig glass direkt ur maskinen förstår man att hemgjord glass är värt besväret.

Du gör en smet bestående av smaksatt mjölk/grädde och socker som hettas upp. Smaksättningen kan vara vaniljstång/socker, hackad chokladkaka, karamelliserat socker, kaffe, eller vilken smak du nu vill använda.

Smeten blandas med vispade äggulor, och upphettas till en bestämd temperatur (termometer är bra att ha).

Sedan behöver du kyla ned smeten, helst över natten. Använder du en av de billigare variant av glassmaskin, vilket de flesta gör, behöver du även frysa kärlet 24-48h innan användning.

När du har en smet i rätt temperatur är det bara att låta maskinen göra jobbet.

Falafelbaren på hornsgatan

Jag hade letat efter ett bra falafelställe i Stockholm under drygt ett halvår. En solig söndagseftermiddag gick jag förbi falafelbaren på hornsgatan i Stockholm. Den lilla, stilrent inredda lokalen var så full med folk att det knappt gick att röra sig, och väntandes i en lång kö granskade jag menyn. Där stod att alla rätter, enligt seden på södermalm, kunde fås veganska, laktos- och glutenfria.

Man kunde se in i köket och tydligt var att de använde en hel del halvfabrikat. Brödet, och tillbehören togs ut burkar och förpackningar. Näste syn fick mig nästan att springa ut, av rädsla för att bli ruinerad. Falafel i bröd kostade 65:-, lyxvarianten med färskost och aubergine gick på 85:-. Det är typiskt södermalm att folk köar och trängs för 65 kronors falafel bara den är snyggt paketerad. Detta chockar en Malmö- bo där en falafel med tillbehör gjorda från grunden kan kosta runt 30-40 kronor, under vissa perioder mindre än så. 

Men, kön tog lång tid och jag hann tänka några varv till. Min blick vandrade in i köket igen. Där stod tre personer och jobbade febrilt med att få ihop alla beställningar. Det var två utlänningar och en svensk. Antagligen hade de kollektivavtal, och kanske är det här förklaringen ligger. Detta är vad en falafel kostar med schyssta arbetsvillkor. Malmöfalafeln som kostar 35 kronor och alltid hyllas av människor med vänsteråsikter är ett resultat av underbetald arbetskraft utan kollektivaavtal.

Med blockaden av salladsbaren wild ´n fresh i minnet undrar jag när SAC ska börja med blockader av falafelställen, eller om de ser mellan fingrarna med detta då falafel kulturellt är mer"vänster" än sallad. 

Källa: Enligt Fredrico Moreno, bloggare på sydsvenskan har endast 2 falafelställen i Malmö kollektivavtal Jalla Jalla på Bergsgatan och The Orient House of Falafel No.1 på Österportgatan. Men detta inlägg var från 2013. Möjligt att situationen idag är förbättrad.

Jenin Grill Hisingen

Jag och Ludwig går igenom ett industriområde som känns typiskt Hisingen. Vi ser en skylt. Den visar Jenin grill. Men det finns ingen dörr. Var går man in? Ludwig såg ett foto på nätet där det var en trappa.      Och vid sidan av huset finns en trappa, som leder till en olåst dörr. Men väl uppe på trappan, som känns som en brandtrappa får jag känslan att det är fel. Jag går ned och vi fortsätter runt. Genom en tagtrådsförsedd gallergrind, och här finns en skylt och ytterligare en trappa.

Väl inne går vi igenom en korridor med flera anonyma dörrar. Jag känner igen konceptet från gamla Jenin Grill som låg i Hammarkullen. Gick man på toaletten fick man först gå igenom något som liknade en trappuppgång i ett hyreshus. Där fick man själv leta upp något som liknade en toalett.

Vi hittar restaurangen längst ned i korridoren, och man fortsätter att känna igen sig. Den spartanska inredningen. Kolgrill. Traditionell meny med hemlagade meze. En leende mr. Jenin är på plats så allt är som det ska vara. Vi beställer in vegetariska mezetallrikar och då upptäcker jag att det som redan var bra blivit ännu bättre. De har börjat baka brödet själva. Allt smakar lika bra som det brukar. Priserna är alltid låga.

Att Jenin grill bara fick en trea i GP bekräftar tyvärr bara det jag redan sagt om deras matjournalistik. Inkonsekvent och spretig, och man får en känsla av att recensionerna är skrivna av någon som vanligtvis gör något annat.

Det gläder mig att Jenin Grill håller ställningarna, något flera av mina andra favoritrestauranger inte klarat.

Den stora konstutställningen

Det är första biennaldagen och jag irrar febrigt runt bland förstklassig konst. Jag äter foccacia med buffelmozzarella  och tomat. Jag dricker prosecco och cappuchino. Konsten är överväldigande. stor del av tiden går jag runt själv, men ibland träffar jag en klasskamrat och fortsätter en stund tillsammans. Jag har aldrig tidigare varit på en konstutställning av denna magnitud och det är den bästa i mitt liv.

På eftermiddagen kopplar jag av med några andra elever och några Nastro Ezurro (en ölsort som är vanlig här). Vi klappar en katt som kommer förbli.

Sedan bär det av till en mataffär för att handla utflyktsmat till hela skolan. jag har anmält mig som frivillig i teamet. Vi köper ostar, lufttorkad skinka, ruccolasallad, tomater, små paprikor, salami, bröd, vin, prosecco, vatten och läsk. Samlas på en strand och har picnic. Det har blivit mörkt. Folk börjar bli fulla. Efter några timmar tar vi en båt in mot stan.

Vi är framme vid kajen. Adam och Ida som bor i samma lägenhet som jag, frågar om jag vill följa med tillbaka. Jag är lite förvirrad och säger ja. Resten fortsätter in i mörkret. Jag blir lite ambivalent. Adam guidar oss skickligt i Venedigs gränder. Ingen av oss har nyckel till lägenheten.

Väl framme pratar vi konst och googlar och pratar om konstnärer. Anna som också bor i vår lägenhet har gått i förväg och öppnar när Adam knackade på. Vi blir glada. Jag dricker en massa vatten.

Konstnärer som vi googlade: Kippenberger, Bjarne Mellgaard, Baselitz.