Sitter på en dubbeldäckare, fullproppad med konststudenter, på väg till Venedig och bussen stannar på en rastplats i de Österrikiska alperna. Stället har fantastisk utsikt men stinker turistfälla. De kan inte hantera en busslast på 60 personer trots att stället knappt är halvfullt. Servitrisen är inte bara stressad, hon verkar ha fått komplett psykbryt av överraskningen att det kommit matgäster till restaurangen.
Jag ställer en fråga om en av de få rätterna på menyn som verkar lite intressant, men det skulle jag inte ha gjort. Hon behärskar nämligen inte engelska och fattar inte vad jag menar när jag pekar på rätten i den engelska menyn. Irriterat slänger hon åt mig menyn på tyska och försvinner. Mina bordskamrater har nu fått sin mat men jag sitter utan.
När sällskapet ska betala försöker jag beställa på nytt, men nu vill hon att jag ska tala om vad jag beställt för att kunna ta betalt av mig också. Jag orkar inte försöka förklara. Hon bredvid mig betalar sin pulver- potatissoppa men det saknas fem euro i växeln. Att få felet korrigerat är omöjligt.
Hungrig men i trevligt sällskap korsar jag äntligen gränsen till Italien för första gången i mitt liv. Vi stannar vid en större vägkrog. Jag ser en dam som lagar pasta, och tycker att tillagnings- sättet ser korrekt ut. Min hjärta börjar slå snabbare. Kan de laga pasta på en vägkrog är allt möjligt. Jag beställer orchiette och vid en första tugga tåras mina ögon av lycka.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar