Det finns två saker som höjer mitt blodtryck ohälsosamt mycket. Dels är det det orättvisa ekonomiska system som dominerar i världen. Dels är det Göteborgs-Postens amatörmässiga
matjournalistik. GP har två avdelningar för restaurangrecensioner, lyx och budget. I avdelningen lyx har samma restauranger legat på toppen flera år. I vissa fall befogat, i andra fall som till exempel Swedish Taste och 28.
Uteätarna, som de kallar sig, skriver följande: "Uteätarna har sagt det förut, och vi säger det igen, det är en gåta att
Swedish Taste inte har fått en stjärna i Guide Michelin". En nära vän besökte
Swedish Taste och beskrev det ungefär såhär: "Ägarna verkar ha läst någon sorts manual för hur man skapar en trendig restaurang men misslyckats kapitalt. I baren spelar de energy- hits, fisken vi fick var kall inuti, ful konst hänger på väggarna". Inte riktigt vad man förväntar sig av en krog som förtjänar stjärna. När jag och min flickvän besökte
28+ fick vi intrycket av en restaurang med mossiga män i medelåldern som inte betalat för maten själva, och deras sällskap bestående av otillfredsställda kvinnor som såg ut att vilja vara någon annanstans. Maten var i flera fall inte god.
En pigg nykomling som
Enoteca Maglia däremot ger de typiskt nog bara en trea, okej här äter vanligt folk och representationsmiddagarna samt rätterna med gåslever är kanske är färre. Men det är ju just detta som gör det till en upplevelse. Och maten håller samma kvalitet som stjärnkrogarna. Märkligt nog är själva recensionen oerhört positiv, så man får inte någon egentlig förklaring till det låga betyget.
Budgetavdelningen är ännu värre. Här ser man ingen konsekvens över huvud taget. Det trista taco- stället
El Paso som ger associationer till Santa Maria tex mex får en fyra. Likaså nepalesen
Kathmandu, som visserligen har helt ok mat, men det finns inget som förklarar att den får ett betyg över genomsnittet. Skribenterna anger till och med själva att det smakar som en genomsnittsindier. Och det finns fler exempel.
Favoriterna
Krakow och
Pasta e Contorni får däremot treor. Trots att dessa Göteborgs institutioner inte ens kan jämföras med El Paso eller Kathmandu. Det är två helt olika ligor.
Huvudproblemet anser jag, är att recensenterna är anonyma. Uppdraget att recensera restauranger ges antagligen till journalister som vanligtvis skriver om annat men får ha detta som extrauppgift då de anses ha "krogvana". De är alltså egentligen inga riktiga matjournalister och uppgiften cirkulerar mellan flera personer, vilket förklarar upplevelsen av inkonsekvens. Fick man namn på recensenterna skulle det vara enklare att se ett mönster i recensenternas omdömen.
GP anger själva detta som en medveten strategi för att recensenterna skall behandlas som alla andra. Jag förstår tanken, men tror att detta gör mer skada än nytta. Det skulle också enkelt kunna lösas med att recensenterna bokar bord med påhittade namn och ringer från dolda nummer.
Tidningen Metro´s restaurangrecensioner håller en betydligt högre klass, både innehållsmässigt och ifråga om konsekvens. Metro namnger recensenten och har även bild by line.
En annan självklar förbättring skulle vara att recensenten äter mer än en gång på samma ställe. Åtminstone på budgetkrogarna, lyxkrogarna ska alltid hålla samma kvalitet oavsett tillfälle. Dessutom borde man anställa en utpekad matjournalist som bara sysslar med detta. Då skulle man få intrycket att Göteborgs-Posten tar matjournalistiken på allvar, vilket inte är fallet i dagsläget.
