Jag känner en person som brukade leva på isterband och coca cola. Han bor på landet, och hade alltid en tvåliters flaska på golvet framför passagerarsätet i fram. Jag kan på något sätt förstå honom. Jag blev också tidigt pläglad på denna delikatess. Min mormor brukade göra en pyttipanna med tre ingredienser, lök potatis och mosade isterband. En rätt jag alltid såg fram emot.
Jag hade inte ätit denna rätt på ett tag när, Henrik som hade varit hemma i Småland, isterbandets centralort, och fått med sig ett par exemplar hem, bjöd mig på middag. Han svängde ihop en trerätters bestående av sill och smetana till förrätt, och isterband med stuvad potatis till huvudrätt. Jag åt och njöt.
Efter maten var det dags att bänka sig framför soffan och titta på Snapphanar, såklart tillsammans
med en fantastisk skånsk äppelkaka som Hanna, den militanta skåningen gjort, som lämpligt tilltugg till filmen. Snapphanar handlar om den skånska motståndsrörelse som på 1600- talet ville att Skåne skulle tillhöra Danmark, och därför förde gerillakrig mot svenska armén på den skånska slätten.
Filmen har fått kritik bland annat, eftersom motståndsmännen i filmen är stolta över att kalla sig snapphanar, medan benämningen i verkligheten var ett skällsord som bara svenskarna använde sig av. Det är i och för sig inte enda skälet till att filmen fick kritik, i många fall berättigad. Trots ganska långsökta intriger, fann jag mig stundvis uppslukad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar